Jag läser i Norran i dag där Ulrika Andersson skrivit om Landstingets problematik – som egentligen inte är någon nyhet! Inte för mig som konstkommunikatör som blir uppringd av personal på b.l.a Skellefteå lasarett där de upplever att konsten inte får ta den plats den förtjänar, eller att det finns nog med information för den som vill veta mer.
I artikeln riktas en kritik mot Landstingsdirektören – han har sista ordet. Men jag ser att han bör ge mandat till dem som kan konsten.
Jag har under förra året blivit informerad om att konstenheten på Landstinget väntade på beslut om mer pengar , utifrån Storregion eller inte?
I dag vet vi att det är avblåst kring Storregionen – då har jag ett förslag:
Ge tre projekt till de tre lasaretten Umeå/ Lycksele/ Skellefteå lasarett på tre år.
Sätt en projektledare per lasarett som får uppgiften att styra upp verksamheten, med tydliga verktyg som omfattar ”policy, regler, regelbundna inventeringar och register” som Ulrika Andersson ger Landstings styrelsen bakläxa på. Detta under tre år, med en tydlig börja och slut.
Om inte sälj ut konsten – om den inte är värd att tas om hand , varför ska Landstinget då förvalta den ?
Som konstkommunikatör och verksam inom konstvärlden sedan 1998 och politiken i Västerbotten sedan 2012 blir jag upprörd när det inte finns någon som sätter ned foten för konsten.
Vad säger du? // Jeanette Gustafsson Konstkommunikatör Alic&Franc
Alic&Franc Konst där du är! 